Tänkte faktiskt skriva ett inlägg om min fina pojkvän.

När vi började ta kontakt förstod jag direkt att han var någon jag ville träffa. Första gången vi träffades var väldigt misslyckad på grund av mig, jag var så nervös så drack tills jag knappt kunde stå på mina egna ben. Men vi träffades iallafall på en gymnasiefest och jag lyckades få både han och mig utslängda. Man tycker att han borde lämnat mig nästa dag, men det gjorde han inte. Vi fortsatte hålla kontakt och den 15 januari blev vi tillsammans. Och nu har vi varit tillsammans i 7 hela månader, om 10 dagar har vi varit tillsammans i 8 månader. Det här är mitt första seriösa förhållande och jag kan inte fatta att jag har varit tillsammans med min älskling i snart 8 månader. 

Vi har haft jobbiga stunder och det har vi fortfarande. Men vi är unga och lär oss. Men det går nog inte beskriva hur lycklig jag är som har Marcus. Man vet att han alltid finns där och någon att mysa med som man verkligen älskar. Jag blir enormt lycklig när jag får tanken i huvudet att han är min och ibland kan jag inte förstå att han är mitt. För allt är så speciellt, hur vi började prata osv. Att jag liksom just började prata med honom från ingenstans typ.. Men det är de bästa jag har gjort och på något sätt visade det att de var den här killen jag skulle ha. Som att han har väntat på mig och jag på honom. Oftast när man är såhär ung kanske man träffar någon i samma umgänge, men Marcus och jag kände inte varandra och hade aldrig pratat!
Vi är så lika på ett sätt. Och jag kan verkligen vara mig själv med Marcus. 

Marcus, jag vill bara att du ska veta hur mycket jag tycker om dig. Hur starka mina känslor är för dig, Hur kär jag är i dig. Hur fin du är. Hur speciell du är för mig. Det är vi igenom allt. Jag älskar dig mest !!